Det var värt ett försök

Jag har lovat mig själv att jag aldrig ska röra dig igen
Särskilt inte nu, när jag vet att hon ser

Eld

Jag vill kyssa dina såriga läppar tills de blöder
Jag vill krossa dina sköra revben med tyngden av min kropp
Jag vill klösa sönder din bleka hud med sylvassa naglar
Jag vill krossa dina sköra revben med tyngden av min kropp

Malm

Hedern är ingenting värd
Och snart faller väl bomber över oss
Av primitiva grunder, på felaktiga premisser
Bygger de upp en logik där sanningen lämnades därhän
Om det blir ett tredje världskrig ska vi vara redo
Med svettiga högerhänder stelt fästa mot blodiga pannben
Med fläckade uniformer stramt åtsittande kring blek vinterhud
Vi skulle klara oss högst en vecka, säger han
Men jag vet att vi är mer än så
Jag ska tränga igenom deras linjer
Penetrera och förgöra
Med svettig högerhand krampaktigt fixerad runt svärdsänden
Med fläckad uniform löst hängande kring magrad kropp
Vi skulle klara oss högst en vecka, trodde jag
Men när hedern är ingenting värd finns inget som håller oss tillbaka 

Aldrig igen

Du är ångest
Du är smuts
Jag är svag
Jag är din
Aldrig igen

Kastrup

Du var så vacker när du kom
Och du brydde dig lika lite om de andra som jag
Och ville bara vara med någon som också är svag
Jag var så ung när du kom
Och jag såg lika lite på de andra som du
Och ville bara stanna tills imorgon blir nu

Ljus

Det är något som gryr, men det är något som stör
Och jag förlorar mot sömniga ögon
Regredierar, och minns än en gång att jag var större förr
Innan jag växte och föll
Nu drömmer jag om Europa, om rökiga klubbar och självvald sömnlöshet
Och glömmer allt av vikt
Som att man ska möta vissa städer ensam
Allt det där jag såg innan jag växte, flyttade
Till diset
Jag förlorar mot sömnlösa ögon

Gotham

I diset ser jag morgondagen stappla sig fram, som i flykt
Det är inte första gången, och de kommer aldrig undan i alla fall
Gång på gång får man något att tro på
Men ibland vill jag bara synda

Regression och framtidstro

Efter att vuxenlivet landade i mina händer blev jag agnostiker
Och jag förundrades ständigt över hur saker bara är och aldrig blir
Det är väl därför jag är likgiltig och introvert, antar jag
Låt oss regrediera och se till att bli något innan natten är över
Varje gång de gråter går jag tillbaka ut igen
Dagens vision eller dagens nederlag

Vi

Kanske fördärvar vi oss själva när vi föds
Vi föds lika ensamma eller omfamnade, vi väljer själva vad vi kallar det
Vi upplever ensamheten i överflöd
Eller så kommer vi underfund med att hur gärna vi än vill, eller hur vi än försöker
Så är vi ändå omringade av oss själva
Det finns inget jag
Ett existerande jag kräver total ensamhet, ingen extern tankeverksamhet
Och för att uppnå det måste vi bort från den här världen, bort från allt vi vetat och förnimmt
Därför är vi bara skärvor av vad andra löst sammansatta kollage som kallas människor utsatt oss för
Därför finns det ingen poäng i att vara ensam
Därför finns det heller ingen poäng i att vara två eller fler
Det finns då heller ingen poäng eller mening med livet, och jag undrar om det grundar sig i
Världens jävlighet
Eller helt enkelt bara i att det någon gång för länge sedan gjordes ett val
I en tvåsamhet har vi förlorat oss själva men vunnit något annat
I ett liv där vi själva skapat begreppen rätt och fel
I en värld där vi kan se på stjärnorna som en grupp, fastän de en för en kommer att slukas av sig själva
Ensammare eller mer omfamnade än någonsin förut
Vi har skapat ensamheten!
Vi har skapat gemenskapen!
Vi skapade hemligheten när vi inte vågade vara ärliga
Vi skapade ärligheten när vi inte vågade ta avstånd från andra
Vi ska därför leva i en värld där vi själva skapat reglerna så att ingen kan gå segrande härifrån
Inte förlorande heller, för den delen

Sällan träffar man människor som du

Fåglarna sjunger inte längre, och min röst har försvunnit
Jag använder den bara för din skull
Varken inuti eller utanför människan har någonting någonsin varit så


Så jävla

As they all are watching us

Tre minuter
Det är allt jag har att ge
Sedan ska jag bli något jag inte kan se framför mig än
Och nu är det bara två minuter kvar
Jag önskar att jag inte tänkte i nedsvärtade banor

Javisst

Att saker och ting ska vara så avancerade
Jävla grejer, ni tror att ni är något

Håll käften, jag vet vad jag gör

Nu för tiden när jag alltid håller andan genom hela dagar har det slagit mig att luften så lätt går ur av en stöt i magen eller en kula i bröstet eller helt enkelt av att mina sköra ben går itu som ju aldrig svikit mig förut och låtit mig ta dem för givet tills det ögonblick då det är för sent och jag har försakat mina chanser och förlorat mina spel just i stunden jag insett att jag har alldeles för mycket pengar och alldeles för lite tid och jag vet inte vad jag mer skulle kunna önska mig för jag är ju lycklig hör jag mig själv säga dagligen när jag ser min kropp ovanifrån och aldrig riktigt vet om jag är någon att lita på eller någon att bara röka lite med utanför festen utan att riktigt lyckas imponera på de tre minuter och tretton sekunder min John Silver lever på riktigt utanför sin behållare såsom vi människor ibland kanske känner inför jobbet eller skolan eller bara livet vi lever i allmänhet då det inte kantas av drinkar eller den själlösa musik som alltid spelades då jag gick till jobbet tills dess jag gick därifrån med tankar om hur vi människor som tror oss vara allvetande och intelligenta egentligen inte är bättre än en cigarett som bara lever en kort stund efter jobbet eller skolan eller bara livet vi lever i allmänhet när det känns förargligt och intetsägande för vi lever oss igenom hela arbetsveckan i vår trygga behållare varpå vi ändå lyckas klaga över hur jobbiga och utmattande dessa fyrtio timmar varit när vi ändå bränner veckolönen på en bråkdel av den tid vi tjänade ihop till den och själva brinner ut fortare än någonsin och vaknar morgonen därpå med vaga minnen om röda läppar och känslan av att ha blivit stampad på som yttrar sig i den brutala huvudvärken och känslan av att vara smutsig som om man legat stilla i halv fyra-regnet på blöt asfalt och inte kunnat ta sig upp som ju låter förjävligt men som konstigt nog alltid verkar vara värt det trots att allt bara är jävla teater där vi knappt övertygar oss själva och brinner ut på en knapp minut där klockorna rusar och världen snabbspolas. Det är därför man blir så jävla vinglig.


Jag vill ha dig, jag är din, jag är bara din

Jag har aldrig velat ha ett särskilt långt liv
Precis som med mycket annat tror jag att man tröttnar
Jag hade tankar om att skriva tio rader idag
Jag gjorde det aldrig
Men jag tänker att jag har tid kvar
Precis som med mycket annat tror jag att jag inte kommer att få som jag vill
Jag kommer förmodligen att leva i tvåhundra år
Men jag vet att världen aldrig kommer att bli vackrare än nu

Det är så det brukar va'

Jag tror att Bo Kaspers sjunger om oss
Jag tror också att det är bäst att vi gör som de säger
Alltså, stannar kvar i sängen hela dan'

RSS 2.0