antonforsberg

Nu för tiden när jag alltid håller andan genom hela dagar har det slagit mig att luften så lätt går ur av en stöt i magen eller en kula i bröstet eller helt enkelt av att mina sköra ben går itu som ju aldrig svikit mig förut och låtit mig ta dem för givet tills det ögonblick då det är för sent och jag har försakat mina chanser och förlorat mina spel just i stunden jag insett att jag har alldeles för mycket pengar och alldeles för lite tid och jag vet inte vad jag mer skulle kunna önska mig för jag är ju lycklig hör jag mig själv säga dagligen när jag ser min kropp ovanifrån och aldrig riktigt vet om jag är någon att lita på eller någon att bara röka lite med utanför festen utan att riktigt lyckas imponera på de tre minuter och tretton sekunder min John Silver lever på riktigt utanför sin behållare såsom vi människor ibland kanske känner inför jobbet eller skolan eller bara livet vi lever i allmänhet då det inte kantas av drinkar eller den själlösa musik som alltid spelades då jag gick till jobbet tills dess jag gick därifrån med tankar om hur vi människor som tror oss vara allvetande och intelligenta egentligen inte är bättre än en cigarett som bara lever en kort stund efter jobbet eller skolan eller bara livet vi lever i allmänhet när det känns förargligt och intetsägande för vi lever oss igenom hela arbetsveckan i vår trygga behållare varpå vi ändå lyckas klaga över hur jobbiga och utmattande dessa fyrtio timmar varit när vi ändå bränner veckolönen på en bråkdel av den tid vi tjänade ihop till den och själva brinner ut fortare än någonsin och vaknar morgonen därpå med vaga minnen om röda läppar och känslan av att ha blivit stampad på som yttrar sig i den brutala huvudvärken och känslan av att vara smutsig som om man legat stilla i halv fyra-regnet på blöt asfalt och inte kunnat ta sig upp som ju låter förjävligt men som konstigt nog alltid verkar vara värt det trots att allt bara är jävla teater där vi knappt övertygar oss själva och brinner ut på en knapp minut där klockorna rusar och världen snabbspolas. Det är därför man blir så jävla vinglig.