antonforsberg

Vi föds lika ensamma eller omfamnade, vi väljer själva vad vi kallar det

Vi upplever ensamheten i överflöd

Eller så kommer vi underfund med att hur gärna vi än vill, eller hur vi än försöker

Så är vi ändå omringade av oss själva

Det finns inget jag

Ett existerande jag kräver total ensamhet, ingen extern tankeverksamhet

Och för att uppnå det måste vi bort från den här världen, bort från allt vi vetat och förnimmt

Därför är vi bara skärvor av vad andra löst sammansatta kollage som kallas människor utsatt oss för

Därför finns det ingen poäng i att vara ensam

Därför finns det heller ingen poäng i att vara två eller fler

Det finns då heller ingen poäng eller mening med livet, och jag undrar om det grundar sig i

Världens jävlighet

Eller helt enkelt bara i att det någon gång för länge sedan gjordes ett val

I en tvåsamhet har vi förlorat oss själva men vunnit något annat

I ett liv där vi själva skapat begreppen rätt och fel

I en värld där vi kan se på stjärnorna som en grupp, fastän de en för en kommer att slukas av sig själva

Ensammare eller mer omfamnade än någonsin förut

Vi har skapat ensamheten!

Vi har skapat gemenskapen!

Vi skapade hemligheten när vi inte vågade vara ärliga

Vi skapade ärligheten när vi inte vågade ta avstånd från andra

Vi ska därför leva i en värld där vi själva skapat reglerna så att ingen kan gå segrande härifrån

Inte förlorande heller, för den delen