antonforsberg

Ibland
Så skulle jag vilja säga åt Dig att gå din väg
För jag vet, så jävla hårt, vad Du skulle kunna göra med mig
Jag har alltid varit den som klätt av mig först
Jag vill inte ha det så
Nu för tiden kysser jag bara grodor, det liknar mest någon slags saga
Jag har faktiskt läst rätt mycket den senaste tiden
Många gånger fått för mig att skriva något eget
Men titeln är ju så viktig
Jag är så rädd för Dig
Och den makt som Du faktiskt har
Men, det är ju på något sätt det som är så jävla vackert
I någon slags storstad jag aldrig riktigt besökt
Tog Du mig runt och jag
...fattade aldrig riktigt vad som hände
Men jag kysser bara grodor nu för tiden
Och jag hoppas ständigt på vår saga

Det här är inte rätt brygga
Den är alldeles för bekant, och alldeles för...
Ensam
Jag har förlorat kontrollen över mig själv
Och så ligger jag här igen, hoppas
På något slags mirakel
På att någon ska rädda mig
Hoppas, att Du ska vara den hjälten
Hoppas
Jag har sett himlen härifrån alltför länge nu
Molnen syns inte ens längre
Hav och horisont
Ständigt på kollisionskurs
Samtidigt kolliderar natten med dagen, i soluppgången
Plötsligt är ingenting längre klart
Mina tankar är ständigt på samma plats som Du
Och jag glömmer både tid och rum
Men hur ska jag kunna leva drömmen om jag inte kan tänka klart
Det är som att jaga skuggor
Något som är för nära för att beröra
För nära för ens eget bästa
Sakers mörka baksida är inte ett dugg tvetydig
Den är
Konstant
Jag är lika nära vattnet som förut
Jag är lika förvirrad som förut
Och, framför allt
Jag är lika ensam som förut
Vi är alla ensamma
Jag har känt känslan förut
Men att tappa bort sig själv
Att inte ens ha sig själv där
Det är ensamhet när den är som värst
Du försvann med vinden