Estetik
Vintern var på väg
Och vi täckte över våra liv med en grön pressenning
Träden har aldrig varit mer kala
Taken väntar på att få gömma sig i den lätta nysnön
Jag sover på ett tidigt morgontåg
Och längtar efter att få gömma mig i ditt hår
Dom säger att vintern kommer sent i år
Jag skyller det på dig
Jag hatar alla mellan-perioder
Den här jävla hösten har mig i sina klor
Slipsk
Kommer på mig själv med att fastna med blicken i ditt nyfärgade hår
Kommer på mig själv med att minnas när det fastnade i min mun
Jag försöker att se så oberörd som möjligt ut när du går förbi
Vet inte riktigt om jag lyckas
Men det är inte det som är grejen
Du är ju så fruktansvärt vacker, och
Om jag vill vara någonting för dig, så är det inte din vän
För det är liksom inte det du och jag är menade att vara
Jag skulle kunna använda alla klyschor jag kan
Säga allt det där jag aldrig vågat släppa ur mig
Men jag tänker inte göra det
Du och jag är klara med varandra för stunden
Jag hatar mig själv för att jag injicerar in en gnutta hopp
I allt jag säger och påstår om något så kallat "definitivt" slut
Det finns kanske inte slut på en kärlekssaga
Men jag stänger vår bok nu
Accepterar att jag aldrig kommer att läsa vidare
Det finns allt för mycket annat att sysselsätta sig med
Men allt är bara en ursäkt för att slippa tänka på dig
Facebooknostalgi
Men jag skulle kunna bevisa för dig gång på gång att du har fel
Jag kanske inte är rätt person att prata om att vidga sina vyer
Men jag vet att det är något man borde sträva efter iallafall
Jag har sårat människor
Och det sårar mig - jag hoppas att det är till lite tröst
Det var aldrig meningen
Jag är trots allt bara femton år och en nybörjare på livet
Men jag vet att det inte är någon idé att försöka ursäkta sig
Det finns inga ursäkter för mitt beteende
Regnet faller som bomber till marken
Och jag lever ett svart-vitt liv sen du lämnade mig
Men vem behöver färger?
Och vem behöver ens en själ?
Det är ju november
Etnocentrisk
Den är bara ett verktyg som man måste lyckas bemästra
För att kunna ta sig runt över spelplanen, vår komprimerade värld
I ett spel utan regler och lagar, livet vi lever
Fuktar mina fnasiga, vintertorra läppar
Fick höra av min mor att hon blir alldeles varm när jag ler
Tänkte: "det är synd att jag inte kan lindra hennes frysande oftare"
Går sakta de långa metrarna mellan ytterdörren och bilen
Ett alldeles för tidigt morgon-tåg
En alldeles för tunn jacka
Ett alldeles för tjockt mörker
Vintern kom tidigt i år
Jag antar att det är priset vi får betala
För vår trångsynthet
Tron att ambitioner ska ta oss någonstans
Livet gör precis vad det vill med oss
Jag tror att karma är det viktigaste vi har
Vill tro
Vill tro att hjälplösheten iallafall inte är total och konstant
Trasiga skosnören
Det är skillnad på att vara blåögd och att ha blåa ögon
Min själ är lika trasig som jeansen flickan bredvid mig på bussen idag bar
Stora, asymmetriska hål måste fyllas igen
Jag tror att det är därför man förändras
Man måste fylla sitt tomma inre med någonting nytt
Vidga sina vyer
Har länge hatat det där klämkäcka, jävla "Carpe Diem"
Men det är ju sinnessjukt viktigt
Flera gånger den här veckan har det gråtits mot min axel
Det skulle mycket väl kunna vara jobbigt, men jag gillar det
Inte bekräftelsen, att känna att man är värd att vara den som fångar i fallet
Utan känslan av välbehag av att kunna hjälpa andra människor
Att hitta någon slags väg tillbaka när dom gått vilse
Antingen i sig själva, eller i den (ibland) alldeles för stora världen
Jag förvånas gång på gång, när nya sidor av personer
Kliver ur det dunkla mörkret och avslöjas
Det finns så fruktansvärt många människor i den här världen
Det är konstigt att så få förstår
Att man inte behöver någon annan människa för att kunna leva sitt liv
Man måste kunna leva med sig själv innan man kan leva med någon annan
Man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan
I grund och botten så måste man inse
Att ensamheten kan vara det vackraste som finns
Innan man kan börja leva
I utkanten av staden
Bilarna utanför har våldtagit hennes sömn
För tredje natten i rad
Hennes ögon skriker "döda mig"
Men hennes läppar bara ler
Det är inte fallet som gör ont, det är kollisionen
Hur många gånger har hon inte dränkt sina sorger i lådvin och Corner?
Plockat upp sin gitarr och försökt skriva något
Bara för att inse att
Han tog inspirationen med sig när han försvann
Det är känslorna
Känslorna är upphov till alla själsliga sår
Lukten av hans hår finns fortfarande kvar
I varenda litet hörn av den här jävla staden
Det har gått sju år nu
Hon lovade sig själv att aldrig försöka låtsas
Att hon någonsin skulle kunna glömma honom
Mindes med sorg alla viskningar i hennes tonårsrum
Det var så länge sen att ordet "konkret" känns läskigt främmande
Det var sent 80-tal och allt var förbjudet
Varenda ord som föll likt bomber över hustaken kommer alltid att eka där
Just där, i samma rum där han en gång sov
I samma säng där de en gång älskade
På samma golv som han en gång friade
Hon lutar sig ut genom fönstret
Gatan utanför ter sig suddig i morgonrusningen
Eller så är det bara för att allt annat försvinner bredvid honom
Hans karakteristiska gångstil, sättet han drar handen genom håret
Hon vet att han brukar gå förbi varje morgon vid den här tiden
Då står hon där
Naken och berusad
Betraktar på håll hur den enda hon någonsin älskat går förbi
Hon kan inte hjälpa att hon önskar att få vara kvinnan som går bredvid
Artighetsapplåder
I ett ögonblick av kaosartad stiltje insåg jag hur hemsk den är
Denna sjukdom jag dragit på mig
Likgiltig till det mesta
Varje ledig stund går åt till att grubbla, bara för att komma fram till nästa fråga
En retorisk sådan
Vad spelar det för roll?
Det är något särskilt med den kalla hösten
En mörk, onödig årstid, som nästan går att likna vid den kalla, intetsägande medeltiden
Om man nu förespråkar den versionen av historien
Den här hösten har kommit att bli den värsta och den bästa, en paradox i halv-abstrakt form
Människor går bort omkring mig, vänner gräver ner sig i depression och samvetskval
Allt stressas fram och blir bara halvdant gjort
Prestationsångesten knackar på mitt köksfönster
Samtidigt så har hösten visat mig er
Underbara människor, jag önskar att jag på något sätt kunde visa er
Hur dyrbara ni är för mig
Det var också på hösten jag träffade dig
Kackerlacksbonden
Det bästa livet någonsin visat mig
Men det var förra hösten
Den här hösten har visat mig livet
Ur alla möjliga vinklar
Jag ska inte säga att Du krossade mitt hjärta, men Du knycklade till det rejält
Jag vågar inte bli kär, jag är rädd för att förstöra saker
Förstöra någon annan
Eftersom att jag vet så väl
Hur lätt jag har för att gå vilse i mig själv
Och en halv man kan inte älska
Lika lite som en ensam hand kan applådera
Ibland gråter man
Men ibland struntar man i det
"Varför ska man gråta?
Det kommer inte ta mig någonstans
Lika lite som Du gjorde"
Jag fryser inuti
Och önskar gång på gång
Att någon ska se ett snäpp djupare genom mina blåa ögon
Och se hur skört mitt skal egentligen är
Men jag vet
Att om några ögonblick kommer allt det här jag tänker nu ha ändrats
Det spelar ingen roll om jag sitter, ligger, springer
Eller bara kräks av någon fruktansvärd bakfylla
Vad jag gör spelar ingen som helst roll, livet kommer ta mig dit det vill ändå
Och jag kan inte göra något åt det
"Adventures were what used to keep me inspired"
Apatisk
Ambitionslös
Tritonussubstitut
I ett iskallt IKEA-Sverige
Den bitande kylan trängde igenom mina kläder imorse
Jag hade inget alls att sätta emot
Svepte in mig själv
I ett moln av musik där begreppen upp, ner, vänster och höger inte existerar
Som en värmande mantel i ett Sverige mitt i en höstdepression
Vill bara plugga in min gitarr och låta resten komma naturligt nu
Aldrig lämna molnet
...vi skulle ju erövra världen
Du lämnade mig och mitt blödande hjärta bakom dig
Men det är faktiskt okej, det rör mig inte längre
Jag har blåmärken på min höstbleka hud
Såna där som inte går bort på länge
Sov alldeles för några timmar inatt
Men är rädd för min stora säng
Och sömnen
Nu för tiden är ensamheten mitt enda sällskap om nätterna
Den första snön har fallit
En stilla stund av lugn
Jag fryser egentligen fruktansvärt mycket
Men jag är ju så jävla cynisk
Jag stöter ifrån mig människor
Känner inte igen mig själv
Är dömande, osäker och nonchalant
Som ett kokande hav på insidan
Ambitionerna svalnar och jag ångrar mig ibland
Men det är ingen idé
Det kanske är dags att acceptera allt det där jag länge bävat för
Att låta inställsamheten ta över och ta sin plats i livets led
Jag är ju inte redo än
Vill bara att du ska kyssa mig nykter
Ta mig härifrån till en plats där varken tid eller rum spelar roll
Andas tungt mot min svala hud
Glöm inte att minnas mig
Superlokrisk; alltid på väg någonstans
Hand i hand genom parken
Löven bara väntar på frosten
"My Funny Valentine" i öronen
Harmonisk moll
Det enda som tilltalar mig och mitt frusna hjärta
Fina sms-meddelanden och så den där kvinnan med fyra hundar igen
En bister nickning till hälsning
Med ryggen mot trädet som vi kallade vårt
Drömmer jag om någon jag aldrig sett förut
Musiken landar i tonika
Just as I wish for my life to do
Treveckorslakan
Jag hade glömt bort hur vacker du var
Eller, förträngt
När drömmar och minnen är samma sak
När skillnaden mellan natt och dag inte längre spelar särskilt stor roll
Sömnen närvarar inte i vilket fall som helst
Jag sprang igår
Kapplöpning med tiden
Vi är mer lika än vad du tror
Men
Såvida du inte kommer krypandes på dina bara knän
Så tänker jag aldrig sjunga ditt namn igen
Friska höstvindar är som slag i ansiktet
"Snurra min jord igen, för allt vi drömde en gång
Stockholm ligger öde och världen håller andan"
Kärlek på postorder
I drömmarna klättrar jag på taken och skriker ditt namn
Fyllehicka
Hjärtat tickar som en tidsinställd bomb
Du rör dig med stil
Trottoar
Om jag bara kunde
Har korsat för många gator med dig i tankarna
