antonforsberg

Bilarna utanför har våldtagit hennes sömn
För tredje natten i rad
Hennes ögon skriker "döda mig"
Men hennes läppar bara ler
Det är inte fallet som gör ont, det är kollisionen
Hur många gånger har hon inte dränkt sina sorger i lådvin och Corner?
Plockat upp sin gitarr och försökt skriva något
Bara för att inse att
Han tog inspirationen med sig när han försvann
Det är känslorna
Känslorna är upphov till alla själsliga sår
Lukten av hans hår finns fortfarande kvar
I varenda litet hörn av den här jävla staden
Det har gått sju år nu
Hon lovade sig själv att aldrig försöka låtsas
Att hon någonsin skulle kunna glömma honom
Mindes med sorg alla viskningar i hennes tonårsrum
Det var så länge sen att ordet "konkret" känns läskigt främmande
Det var sent 80-tal och allt var förbjudet
Varenda ord som föll likt bomber över hustaken kommer alltid att eka där
Just där, i samma rum där han en gång sov
I samma säng där de en gång älskade
På samma golv som han en gång friade
Hon lutar sig ut genom fönstret
Gatan utanför ter sig suddig i morgonrusningen
Eller så är det bara för att allt annat försvinner bredvid honom
Hans karakteristiska gångstil, sättet han drar handen genom håret
Hon vet att han brukar gå förbi varje morgon vid den här tiden
Då står hon där
Naken och berusad
Betraktar på håll hur den enda hon någonsin älskat går förbi
Hon kan inte hjälpa att hon önskar att få vara kvinnan som går bredvid