antonforsberg

Som om du inte vet eller menar vad du säger
Tårar på en tågstation, nu är jag igång igen
Tycker inte om det liv jag lever
Flyr från att värdera saker och ting
Jag bara väntar, väntar och åter väntar på kärlek
Är det värt det?
Jag vet inte
Drömmar och förhoppningar är en del av själen
Och det är förstås meningen att dom ska finnas där
Alltid
Men hur vet man när det är dags att släppa taget om drömmen?
Det finns så mycket jag alltid kommer att förknippa med dig
Har druckit te fyra dagar i rad nu
Utan att ens känna smaken
Utan att ens känna något
Utom tomheten
Jag tänker att téet kanske är en del av dig
Och att man får nöja sig med det man får
Så jag sveper det utan att blinka
Rädd för att det ska hinna svalna såsom dina känslor för mig gjorde
Innan jag kunde visa dig den världen jag hade tänkt
Höstlöven ligger stilla på gatan utanför
Och jag önskar bara att jag kunde få vrida tillbaka tiden
Börja om, inte vara så där socialt handikappad i ditt sällskap
Visa dig vem jag egentligen är
Visa dig en ny sida av den platta värld vi lever i
Men
Tiden har aldrig varit min bästa vän
Jag antar att vi möttes i en tid som inte var vår
Jag bara väntade och väntade
Och dina sista ord rörde om i mig
Och jag antar att jag borde uppfylla varje femtonårings dröm nu
Bli alternativ
Kanske skriva en melankolisk låt om förlorad kärlek
Men jag vet att det inte skulle göra någon skillnad
Dessutom är det liksom inte jag
Jag vet
Att om jag skulle skriva musik om dig, så skulle det vara i dur
Jag minns hellre kolsyran jag kände i hela min kropp
När du gick förbi i skolan med en blick som fick mina knän att ge vika
Än den där sista dagen på perrongen
Jag var ju faktiskt beredd
Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen
Men spelar det någon roll?
Jag låter vindarna bära mig vart de än vill
Och hoppas på något slags mirakel
Hoppas på att landa vid din sida

Det gör så jävla ont att tro (veta?)
Du säger att det är nostalgi
Jag kan förstå Dig
Men jag har offrat så mycket för Dig
Kanske förlorat mycket
Men jag har alltid tänkt att det är värt det
Och plötsligt nu så förlorar jag igen
Det irriterar mig också
Att Du sköter det så jävla snyggt
Du gör exakt som det är tänkt att man ska
Säg det istället
Skjut mig under hakan med Dina iskalla ord
Hur kunde jag tro att jag ens var nära?
Hur kunde jag vara så naiv?
Jag kommer alltid att tänka på Dig
När regnet faller över Norrköpings gator och torg
Jag kommer säkert aldrig sluta drömma
Om hur det kunde ha varit
Att sitta med Dig i ett fönster
Och se hur Din storstad aldrig riktigt lyckas somna
Det är ingen hemlighet att det enda jag ser när jag blundar är Du
Man säger: "det får bära eller brista"
Det brister alltid för mig
Jag skulle gå genom eld för att få höra
Dom där karakteristiska orden
Från samma läppar som en gång trånade hämningslöst efter mina kyssar
Jag tänker på Dig, Du på honom
Jag antar att det handlar om acceptans

Regnet forsar ner
En makaber oktobernatt sväljer mig
Jag famlar mig fram
Du är det enda jag ser
Den där framtiden jag en gång drömde om
Den där bortom molnen
Känns inte alls speciellt avlägsen när Du rör vid mig
Du inspirerar mig
Hela dagarna har jag små, nervösa tankar
Jag kanske skulle lägga en söt lapp i ditt skåp
Eller skriva ditt namn över hela byggnaden
Göra någonting som hjälper mig att få utlopp för allt jag känner
När din grönblåa blick tränger igenom mig
Livet börjar om, nu när jag insett och accepterat mina svagheter
Många ser livet och kärleken som ett spel, jag vet att det inte stämmer
Ändå lyckas Du vinna hela tiden
Jag har haft mentaliteten att alla är lögnare
Jag vill inte tro att du ljuger
Men om du nu gör det, så får du gärna göra det lite till
Kanske gå några steg till
Du kan få mig vart du vill

Har vandrat samma väg i snart sexton år nu
Sett årstiderna växla
Sett natten kasta mörker över hela städer
Omgivningen skiftar konstant
Mörker, kyla
Solsken, grönska
Då och då dyker stora, mäktiga träd upp längs min väg
I flera år har jag bara klättrat och klättrat
Tills jag en dag bara
Föll
Handlöst
Jag greppade tag om en gren och lyckades hålla mig kvar
Men så småningom ramlade jag hela vägen
Försommarblek tonårshud mot grus, sten och asfalt
Jag vill bara hitta mod att klättra igen
Rädslan att slå sig tampas ständigt med begäret efter grenarna högre upp
Ju högre man kommer, desto hårdare blir fallet
Du var aldrig riktigt där den gångna sommaren
Jag hade en hel värld att visa dig