antonforsberg

Som om du inte vet eller menar vad du säger
Tårar på en tågstation, nu är jag igång igen
Tycker inte om det liv jag lever
Flyr från att värdera saker och ting
Jag bara väntar, väntar och åter väntar på kärlek
Är det värt det?
Jag vet inte
Drömmar och förhoppningar är en del av själen
Och det är förstås meningen att dom ska finnas där
Alltid
Men hur vet man när det är dags att släppa taget om drömmen?
Det finns så mycket jag alltid kommer att förknippa med dig
Har druckit te fyra dagar i rad nu
Utan att ens känna smaken
Utan att ens känna något
Utom tomheten
Jag tänker att téet kanske är en del av dig
Och att man får nöja sig med det man får
Så jag sveper det utan att blinka
Rädd för att det ska hinna svalna såsom dina känslor för mig gjorde
Innan jag kunde visa dig den världen jag hade tänkt
Höstlöven ligger stilla på gatan utanför
Och jag önskar bara att jag kunde få vrida tillbaka tiden
Börja om, inte vara så där socialt handikappad i ditt sällskap
Visa dig vem jag egentligen är
Visa dig en ny sida av den platta värld vi lever i
Men
Tiden har aldrig varit min bästa vän
Jag antar att vi möttes i en tid som inte var vår
Jag bara väntade och väntade
Och dina sista ord rörde om i mig
Och jag antar att jag borde uppfylla varje femtonårings dröm nu
Bli alternativ
Kanske skriva en melankolisk låt om förlorad kärlek
Men jag vet att det inte skulle göra någon skillnad
Dessutom är det liksom inte jag
Jag vet
Att om jag skulle skriva musik om dig, så skulle det vara i dur
Jag minns hellre kolsyran jag kände i hela min kropp
När du gick förbi i skolan med en blick som fick mina knän att ge vika
Än den där sista dagen på perrongen
Jag var ju faktiskt beredd
Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen
Men spelar det någon roll?
Jag låter vindarna bära mig vart de än vill
Och hoppas på något slags mirakel
Hoppas på att landa vid din sida