antonforsberg

Jag glömmer aldrig det faktum att du åt på mig
Med kniven i vänster och gaffeln i höger hand
Du började inifrån och arbetade dig utåt
Kanterna lämnade du på tallriken och gick, mätt och belåten
Nu för tiden tittar jag bort när du märker att jag ser på dig
Jag tror att jag är rädd för att hamna bakbunden på ditt middagsbord igen
Du firar ju bara att du än en gång vunnit över livet
Jävla idiot

Någon sa att det smäller imorgon
Jag förstår inte vad du håller på med
Men jag vet att det fungerar på mig
Jag kommer aldrig att dämpa skratten från andra sidan rummet

Vi ska fira allt vi lärt oss av det här
Dessutom ska vi inte sakna det som varit, det är ju att vara bakåtsträvande
Jag börjar söka mig åt vänster, jag tänker att väpnad revolution är vår enda möjlighet
För kanske är vi inte mer än detta
Män dör i sina hem varje dag
Ofta till tonerna av vågornas kluckande symfoni
Det har kommit att bli min vardag
Fastän minusgraderna förökar sig i stadig takt
Bryr jag mig inte längre om att knäppa jackan
Det är bara ett stadie jag vuxit ifrån, precis som du växte ifrån mig
Jag drar kapuschongen över huvudet
Och önskar i det mörka hålet mellan träden och människorna
Att det hade varit jag
Det skulle ha varit jag
Varför är det inte jag?
Det kommer aldrig att bli jag
Än en gång antar jag att det handlar om acceptans