antonforsberg

Jag är fri nu
Hon drömde att vår död var rättfärdigad
Men hur vågade vi hoppas?

Passerar
Kanske upprepar jag mig bara
Men idag är det okej
Jag lärde mig att blunda för sanningen
Och kom på samma gång underfund med
Att det är först då som man också kan välja att inte blunda
Men jag tänker inte förlåta
Inte heller glömma eller fantisera
Däremot ska jag vara storsint, erkänna din existens och gå vidare
Men definitivt inte än
Jag brukade skriva vissa saker fetstilt
Men nu för tiden vet jag inte längre vad som är viktigt
Förmodligen är det alla dessa fraser och klanger
Men ibland slår det mig lite underifrån
Att franska revolutionen finns i det mesta jag gör
Kanske borde jag sänka garden, bara för en liten stund
Men tiden finns ju inte där
Vill jag?
Kanske
Borde jag?
Kanske
Vet jag?
Nej
Men jag är ju iallafall varm om kinderna
Trots att snön kom redan i oktober i år
Jag tror på spöken

Mitt leende skars av med kniv
Inre blödningar, introjicerar
Brinner som gatulyktorna utanför ditt fönster
Fortfarande lyser solen, men nu för tiden hånler hon mot mig
Trots alla tillkortakommanden var du faktiskt min
Alla språk blev plötsligt obetydliga
Meningslösa vindar stjäl alla mina paraplyer
Tårar har aldrig hjälpt mig förut
Det rycker i din mungipa
Kanske är jag faktiskt så ensam
Är stjärnorna på andra sidan stan?
Tid har ingenting med saken att göra
Att du flydde var aldrig någon hemlighet, det var ditt projekt
Börja från slutet
Om jag vore lite yngre hade jag inte brytt mig det minsta

Morgonen fann mig än en gång
Gömd bakom tunna lakan
Jag tänker ofta hemliga tankar nu för tiden
De stjäl fokus från det mesta
Ibland funderar jag tills tinningarna ömmar
Såsom mina fötter gör när jag gått långt
Jag vill falla lika långt från trädet som du

Någonstans lärde jag mig att vägra
Och jag vägrar att ångra
Jag ska stå för varje steg
För varje snedsteg
Striden var nästan vunnen
Du sväljer vartenda ord av det jag säger
Och jag är så glad att jag mötte dig