antonforsberg

Mitt leende skars av med kniv
Inre blödningar, introjicerar
Brinner som gatulyktorna utanför ditt fönster
Fortfarande lyser solen, men nu för tiden hånler hon mot mig
Trots alla tillkortakommanden var du faktiskt min
Alla språk blev plötsligt obetydliga
Meningslösa vindar stjäl alla mina paraplyer
Tårar har aldrig hjälpt mig förut
Det rycker i din mungipa
Kanske är jag faktiskt så ensam
Är stjärnorna på andra sidan stan?
Tid har ingenting med saken att göra
Att du flydde var aldrig någon hemlighet, det var ditt projekt
Börja från slutet
Om jag vore lite yngre hade jag inte brytt mig det minsta