antonforsberg

Jag kom på mig själv med att vara trasig
Du lämnade mig och mitt blödande hjärta bakom dig
Men det är faktiskt okej, det rör mig inte längre
Jag har blåmärken på min höstbleka hud
Såna där som inte går bort på länge
Sov alldeles för några timmar inatt
Men är rädd för min stora säng
Och sömnen
Nu för tiden är ensamheten mitt enda sällskap om nätterna
Den första snön har fallit
En stilla stund av lugn
Jag fryser egentligen fruktansvärt mycket
Men jag är ju så jävla cynisk
Jag stöter ifrån mig människor
Känner inte igen mig själv
Är dömande, osäker och nonchalant
Som ett kokande hav på insidan
Ambitionerna svalnar och jag ångrar mig ibland
Men det är ingen idé
Det kanske är dags att acceptera allt det där jag länge bävat för
Att låta inställsamheten ta över och ta sin plats i livets led
Jag är ju inte redo än
Vill bara att du ska kyssa mig nykter
Ta mig härifrån till en plats där varken tid eller rum spelar roll
Andas tungt mot min svala hud
Glöm inte att minnas mig