antonforsberg

Regnet vräkte ner över Norrköping
Mitt hårvax sved i ögonen och jag
Var så naken
En partykväll i augusti
Jag som alltid varit så bra på att visa det jag vill visa och lämna det andra utanför
Plötsligt är det allt eller inget
Jag känner inte mig själv, jag bränner omedvetet mina broar hela tiden
Det är så lätt att vara efterklok, men jag önskar att jag kunde tänka lite före också
Du är så vacker
Jag är så rädd
Jag är så liten
Det var som jag sa; hela staden höll andan
Jag också
Men jag kommer liksom ingen vart
Du är så mystisk
Det gör mig galen
Jag lägger band på mig själv dag in och dag ut
Utan att egentligen veta varför
Jag vet liksom inte riktigt längre vad jag väntar på
Jag vågar inte veta
På väg till stationen plockade jag upp en sten och slängde bort alla dåliga tankar tillsammans med den
Jag duschar kallt och njuter av rädslan
Hällregn i augusti
Jag är nästan aldrig arg
Men jag förstör mig själv, jag gör bort mig så jävla hårt
Jag önskar att någon kunde öppna upp mig
Och slipa bort allt det här nya
Det där som plötsligt bara fanns där som inte ens jag riktigt känner till
Sanningen är inte alltid vacker, och det som är vackert är inte heller alltid sant
Kanske är det för att jag har slutat röka
Kanske är det för att jag har grubblat för mycket
Kanske är det för att det bara är
Det är nästan sorgligt
En kylig vind i augusti
Jag kan liksom inte längre
Jag har insett att det inte längre finns något jag är bäst på
Det kom så plötsligt och jag vet inte hur jag ska reagera
Kanske bli ambitiös
Kanske ge upp
Jag kvävs i paradoxer och drunknar i månsken
Sover tidigt, går till skolan, är trevlig, social och duktig
Men något saknas
Du är min hjälte, hjälp mig hitta hem
Du är inte lika svag som jag, men jag tror du har glömt bort oss
Jag tror att jag tappade dig någonstans där på Trädgårdsgatan
Det har gått ett år nu och jag förstår ingenting
Jag har slutat lyssna och det äter upp mig inifrån
Allt försvinner, allt förändras