antonforsberg

Sömnens dimma sår fröet i det land som jag kallar kropp
Och när jag vaknar i morgon är jag allt jag är och var igen
Leendet sprider sig i hela rummet
Likt blommorna aldrig blommar ensamma på våren
Snön föll i morse igen
Som att påminnas om allt det där man en gång svor att glömma
Vi bär varandra
Lemlästade
Skottskadade
Vi är krigshjältar från det värsta slaget två hjärtan hittills har utkämpat
Jag upplever världen på ett annat sätt
Som om jag vore omsluten av tjock dimma
Så förstår jag inte riktigt allt som pågår omkring mig
Jag tror att åldern för med sig fler och fler saker att leva för
Att kämpaglöden gror, gror och gror för att sedan blomma ut
I bistra tider
Det var en bister kyla imorse på vägen till bussen
Det var något bistert i luften hela dagen
Jag var bister i bilen hem
Jag vet vad jag tappade för länge sedan
Jag håller det i min hand, och jag tänker somna med det ikväll
Din hand är det enda som saknas